Torsdagen den 3:e mars 2016 hade vi Brandmannen Lasse Gustavson som gäst!
Denna sammankomst hade inte så mycket med handboll att göra, inte något närmare bestämt. Vi fick möta människan Lasse Gustavson som hade mycket att delge oss trettiotalet åhörare, som hade samlats på Grand Bingo, för att få höra om ett livsöde som få gått igenom.
Lasse började med att tala om att på vägen till dagens möte hörde han hur Koltrasten satt och sjöng från någonstans högt uppe vid Domkyrkan. Detta i en storstad med alla bakgrundsljud, men endast de hörde som ville höra den sköna sången. De flesta som ilade förbi varken hörde eller såg det som Lasse gjorde. Många med mobilen i högsta hugg och med öronen igenproppade med hörsnäckor och förmodligen lyssnade de på allt annat än fågelsång.
Två dagars skidåkning i Ulricehamns pist låg närmast bakom Lasses möte med oss i kväll, där han njöt av tillvaron. Den egentliga orsaken var att träna upp sin åkning lite inför en förestående tur till Alperna där hans dotter jobbar och tar hand om turister. Lasse har också två pojkar och pappa blev han första gången vid 36 år.
Hemmablindhet var en företeelse som Lasse berörde och som poängterades starkt genom följande episod. Familjen var på McDonalds och åt och en av sönerna som då var sex år ville leka i ”bollhavet”, som fanns på 90-talet. Lasse kunde då höra hur en flicka inne i ”bollhavet” frågade sonen vad hans pappa hade gjort. Pojken tittade oförstående på flickan, han svarade inte, han dök ner i bollarna igen. När han dök upp fick han återigen frågan om vad hans pappa hade gjort och fick det raka och klara svaret: ’Han har ätit hamburgare’.
Brandolyckan skedde i maj 1981 när han var 24 år. Efter olyckan låg Lasse nedsövd i två månader. När han vaknade upp så sakteliga var den första tanken; Jag klarade mig. Lite förundrad var han ändå när han hörde fyra brudar som snacka stockholmska i rummet. Lasse kom ihåg att han kom in på Sahlgrenska så det stämde inte riktigt. Efter olyckan gick transporten med Lasse till Uppsala och sedan till Stockholm. Efter en stund fick han fram lite gutturala ljud som uppmärksammades av ”brudarna”, det han försökte säga var att han var törstig, grymt törstig. Gissa att det var gott att få lite vatten efter att ha sovit två månader med öppen mun.
Under en förläsningsturné, för en sex-sju år sedan, i norra Sverige kom det fram en kvinna som berättade att hon var en av tjejerna som var på plats när Lasse vaknade upp. Hon talade om för Lasse att den första meningen han sa efter ha fått vatten var; Hallå brudar!
Konvalescensen blev lång men Lasse satte upp ett mål och det var att han skulle ensamvandra i Sarek och det målet gjorde att han kunde förmå sig att träna målmedvetet. Lasse nåde målet och han genomförde sin vandring.
Han visste inte heller om han fått behålla synen eftersom han fått ögonlocken igensydda och bandagerade efter en ögonlockstransplantation. När Lasse berättade om när han fick se ljuset igen var måleriskt beskriven och kan bara återges av honom själv. För att inte tala om när han försvann i garderoben och det blev uppståndelse på avdelningen.
Resan till Göteborg var en annan stark upplevelse när åkte hem med ambulansflyg. Efter att ha legat och lyssnat på ventilationssuset på sjukhussalen så var det gott att få höra motorljudet ifrån propellerplanet när de drog iväg västerut. Inför landning på Säve sa piloten att det var ett antal brandbilar och kollegor på plats vid flygfältet för att hälsa Lasse välkommen hem. När planet gick inför landning så sa piloten att nu tänder de ”blåljusen”. Efter landningen blev det ambulans till Sahlgrenska som kördes av två kollegor. De var egentligen var lediga, men denna körning skulle bara de köra.
Efter två års sjukskrivning kunde Lasse börja jobba igen tack vare den kollegiala inställningen bland brandmännen samt en bra arbetsgivare. Han fick först kontorsjobb för att sedan gå över till Depån som chaufför med materielkörningar och arbetade med det under sju års tid.
Lasse tackades med en varm applåd för sin trots allt lättsamma berättelse av det han varit med om efter olyckan. Det blev många goda skratt med ändå med eftertanke hur livet kan gestalta sig. Peo överlämnade HandbollsAkademins minnesgåva nummer 12 till Lasse. Mycket mer än vad detta sammandrag ger vid handen blev sagt, men det vet bara vi som var där. Väl mött vid nästa tillfälle.
Ni som ännu inte gjort Lasses bekantskap, gör det.
Varje människa behöver nog en rejäl dos av Lasse Gustavson.
_________________________________________________________________________
Nedan länk till Lasses hemsida
http://pan.se/