Buss på villovägar
– i svensk tappning
På lördagsmorgonen stod jag vid Frillesås-avfarten och väntade på akademibussen till Kiel. Fordon forsade fram i en strid ström på motorvägen intill. I en vinkade ett gäng glatt genom sidofönstren.
Den bussen skulle jag varit med.
En halvtimme senare hade farkosten hunnit vända vid Bua-avfarten någon mil bort. Jag klev på och hamnade mitt i ett infekterat bråk om skuldfrågan.
Kenneth och Peo var inte bara djupt oense om vem som borde larmat chauffören om att vika av vid Frillesås-Åsa. De hade också skilda uppfattningar om vem som skulle kallas reseledare 1 respektive reseledare 2.
Ingen av frågorna fick någon lösning under tre trevliga dagar på tysk mark.
Om man enbart ska bedöma efter antalet ord någon öst ur sig förtjänar Peo betyget ”världsklass”. Att det får plats så mycket oväsentligheter i en enda människa är svårbegripligt.
Lördagskvällen inleddes med dubbelintervju av två pålitliga landslagsspelare. Målvakten Mattias Andersson har avslutat karriären. Niklas Ekberg håller alltjämt världsklass. Båda svarade intressant och innehållsrikt.
ooo
Sa jag att Peo och jag delade rum på det förnämliga Hotel Atlantic? Det var inga problem; han drack ur min whisky utan att jag behövde bjuda honom.
Själv blev jag disponibel på grund av häftigt näsblod. Tvingades därför hoppa av från lördagskvällens (delvis) gemensamma middag och tillbringa den på hotellet.
Söndagens frukost inleddes med att jag tog en fralla med handen – och blev brutalt utskälld av en ilsken gäst som skulle gjort succé i SS. Han öste ur sig alla tyska glosor som jag tacknämligt glömt sedan åren på Fässbergs-gymnasiet.
Ett litet gäng tog en stillsam promenad genom Kiels söndagstomma centrum. Vi hittade en solig uteservering som visade sig servera öl. Det välsmakande glaset satt som en krocketklubba i skenbenet.
Vid bordet berättade vår trevliga Stockholms-resenär Tony Sonebäck en fin sannstory från Västerås. Det hände för många år sedan att en man besökte ett köpcentrum i den stan.
Han parkerade bilen just utanför ingången, gick in och handlade. Klev sedan ut och mötte en tom P-plats. Han sökte i varje skrymsle utan att hitta sin bil och tvingades ta sig hem på annat sätt.
Det blev stöldanmälan till polisen och kontakt med försäkringsbolaget. Rejäl ersättning kom för ”stulen bil”.
Flera år senare fick han samtal från en besökare/vakt som sett bilen stå länge i P-huset. Då mindes plötsligt vår man att han ställt bilen på annan våning än där alla letade.
Han hämtade fordonet. Risk för byråkratiskt krångel gjorde att han inte drev ärendet vidare.
ooo
En ny bomullstuss gjorde mig spelklar till Bundesliga-mötet Kiel-Göppingen. Bara att uppleva en match i den stan är en fröjd. Vilken stämning, vilket engagemang, vilka lirare!
Sedan måste sägas att resultatet 42-35 speglade slutmatchens ringa betydelse. Försvarsspelet var av så vidöppen art att man kunde kört igenom med häst och vagn. Niklas Ekberg vilade sig på bänken.
Efteråt hyllades Kiel-spelare som ska sluta inför nästa säsong. Maken till proffsigt avsked har man sällan sett. Fullsatta läktare stannade kvar för att mangrant hylla sina hjältar, inklusive deras fruar och barn. Magiskt!
Den snygga stunden önskar man sig av svenska elitklubbar i skilda sporter. Hos oss har man ofta känslan att även stjärnor bara slussas iväg utan att alls bli hedrade.
ooo
Efter matchen fick jag ett blodigt återfall. Hem till hotellet med näsan i vädret, för att om möjligt se Nations League-matchen Norge-Sverige, 3-2. Någon som tror att jag lyckades styra in TV-sädningen på mobilen? Icke.
Radioreferatet räckte för att uppfatta ett nytt bottennapp av Janne Anderssons stall. Nu börjar det brinna i buskarna för vår tidigare så hyllade kapten.
Kvällen avslutades på hotellets högsta våning. Där fanns en bar som saluförde drycker mot tunghäfta. Diskussionerna blev högljutt intressanta, innan John Blund ryckte oss i nacken.
Avfärd mot Bordershop klockan 9.00 på måndagsmorgonen. Alla samlade i god tid. Peo fortsatte att mässa som en speedad tivoliutropare. För fjärde gången under resan fick vi veta att butiken har billig bacon.
Det välsorterade storköpet visade sig ha både livsmedel och godis. Några hade också hittat starkvaror med provsmakning.
De blev lite sena till avfärden, så vi missade planerad färjeavgång. Nästa båt gick en halvtimme senare.
ooo
Väl över på dansk mark återgick allt till det vanliga. Peo höll greppet om mikrofonen men budskapet förstod ingen. Någon gissade att han försökte arrangera allsång.
Det gick så där.
En lugn stund på fyra minuter fick vi uppleva under resan. Det var när Peo och Dörra lekte tysta leken. Att absolut frånvaro av ljud kan vara så ljuvlig att lyssna till visste nog ingen.
Vi närmade oss Frillesås. Jag knuffade undan reseledare 1 och reseledare 2, för att nå chauffören med mitt svängande budskap. Ännu en missad avfart skulle gjort John Steinbeck till en löjlig figur med sin hyllade roman Buss på villovägar.
Men vi hittade rätt.
JAN HANSSON